Lööfs verkliga skandal

OBS! Detta inlägg har inte granskats efter att det flyttats till vår nya webbplats. Det kan därför sakna bilder och se konstigt ut på vissa ställen.

REGELVERK. Vän av ordning kanske har märkt att vi inte skrivit särskilt mycket om skandalen med Centerpartiet och näringsdepartementet. Orsaken är rätt enkel: frågan har varit mycket mer snårig än vad rubrikerna har varit gällande.Det är inte festens storlek som är problemetI korta drag så har Annie Lööf festat på skattebetalarnas pengar, bland annat en middag som för 15 personer i hennes politiska stab kostade 22 000 kronor. En i det stora hela obetydlig summa men som av någon outgrundlig anledning landade på Näringsdepartementets konto. Många har gjort poäng på att politiker och tjänstemän festar för 1 500:- per kuvert. Men ska man vara ärlig så bör man säga att i Stockholm är inte detta särskilt mycket. Du får knappt en anständig trerätters middag och ett vinpaket på en medelmåttig krog för dessa pengar. OK jag kanske överdriver men faktum är att det inte är särskilt mycket pengar i det stora hela.Den verkliga skandalen i just detta avseende är att en intern centertillställning över huvudtaget ens kommer på fråga att skicka till Näringsdepartementet. De ansvariga skyller på sommaruppehåll och bristande rutiner. Vad de inte kan förklara dock är den ryggradsmässiga reaktionen: varför skickas centerns fakturor till Näringsdepartementet? Behöver de ”rutiner”för det? Behöver du ”rutiner” för att veta att det är fel att skicka dina räkningar till din granne? Knappast. Inga rutiner i världen kan ersätta omdöme. Häri finner vi grunden till den verkliga skandalen: sammanblandningen mellan stat och parti.Sammanblandningen mellan stat och parti – som idéDen närmast omärkliga sammansmältning av staten och den politiska ledningen tar sig två intressanta uttryck i ett större idésammanhang. Just nu utreds frågan om hur framtidens statsrådsberedning ska fungera. I utredningen talas om vikten att all kommunikation ska ”tillförsäkras politisk förankring”. I denna idé inryms alltså att även att opolitiska tjänstemännen ska se sig som delägare i en större process i att kommunicera regeringens politik. Det är självklart ett led i att PR-anpassa av politiken. Det är inget fel i sig med professionell kommunikation och PR – tvärt om.Men det finns en gräns för vad som är medborgarnas rätt till saklig information och politikens rätt att lägga fram sina bästa argument. Den enda skillnaden mellan journalistisk och PR är bekant att journlistisk berättar just vad makten inte vill att du ska höra. Denna gräns överträds med all önskvärd tydlighet i ett internt dokument beskrivs ett möte med anställda på regeringskansliet. Nedan är ett par nyckelcitat:

”Alla som arbetar i Regeringskansliet ska känna att de är kommunikatörer och kommunicerar helheten”, slog Per Schlingmann fast enligt intranätet.

”En utmaning är att kommunicera reformer när de genomförs trots en ofördelaktig medialogik”, menade Schlingmann på mötet.

Sverige ska också beskrivas som ett ”reformland” och att landet har ”stabila statsfinanser”. Det här är i linje med hur han tidigare beskrev sitt jobb:

Hur mycket samordnar du kommunikationen för regeringen?Gränssnittet mellan den politiska kommunikationen och förvaltningen är väldigt viktig, och jag jobbar även med den.

Nu jobbar inte Schlingmann med detta längre. Men idén finns kvar.Sammanblandningens praktikMed sammanblandningens idé i bakhuvudet så är det dags att studera dess praktik: den verkliga skandalen som har skett. Man kan sammanfatta förloppet rätt enkelt:1. Cirka en veckan innan allt briserar så kontaktar Aftonbladet Näringsdepartementet och begär ut kvitton för att studera Näringsdepartementets  förehavanden2. Att de begär ut dessa uppgifter går till Näringsdepartementets politiska ledning:

Vikarierande expeditionschefen Jenny Forkman bekräftar att näringsminister Annie Lööfs pressekreterare Kenneth Hultgren och presschef Anna-Karin Nyman fortlöpande har informerats om ärendet med Aftonbladet. – Vi har ju de rutinerna att vi har en kontakt när det är media som begär ut uppgifter och handlingar, att vi har en information med vår presstab så att de känner till det och är beredda.

3. En presskreterare vänder sig till Ekot för att ge info om felaktigheter de har hittat på grund av en ”intern granskning”:

Enligt statssekreterare Håkan Ekengren, som själv var med, ska Centerpartiet nu gå in och ta kostnaden. Han anser att rutinerna för representation måste skärpas på Näringsdepartementet. Att det här kommer fram nu beror alltså på mediers uppmärksamhet och granskning av betalningar som Näringsdepartementet gjort. Centerledaren och näringsministern Annie Lööf har själv sett till att all representation gåtts igenom.

4. Aftonbladet får uppgifterna en dag efter Ekot-reportagetHär ser man hur sammanblandningens idé omsätts till praktik. Departementets rätt till att lägga fram sitt bästa möjliga fall i en ”ofördelaktig medialogik”genom att de tjuvkopplar processen och går ut först för att inte se ut som att de blivit upptäckta. Ekot vill ju självklart enligt den mediala logiken vara först med en nyhet och skriver självfallet. Aftonbladet får tillgång till dokumenten först en dag efter Ekots nyhet. Medborgarens rätt till en oberoende granskning fick stryka på foten för politiks vilja att skademinimera. Men får myndigheterna gör så här? Knappast.Offentlighetsprincipen är tydlig på denna punkt:

”En begäran att få ta del av en allmän handling ska prövas skyndsamt av myndigheten. En tjänsteman som just använder handlingen behöver inte avstå den med detsamma men inga onödiga dröjsmål får förekomma. En anledning att dröja något med att lämna ut en allmän handling är att myndigheten måste pröva om handlingen är hemlig enligt någon bestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen.”

Det är knappast en fråga om huruvida ett par krogkvitton är värda att hemligstämpla, så frågan här är huruvida det har handlagts skyndsamt och om politikens vilja till PR har fått ta överhanden för våra rättigheter att få höra det makten inte vill att du ska höra. Nu är det klart att denna information skulle ha kommit ut – för eller senare. Men i politik är det inte alltid vad som kommer ut som är avgörande utan vem som kommer ut med det och när det kommer ut. Om det nu är så att viljan att krishantera en situation har lett till att offentlighetspricipen fått stryka på foten så är det en skandal. En skandal som har inte fått många rubriker då det knappast är lika spännande att skriva om vår offentlighetspricip som lagrad (LAGRAD!!!) parmesan och vin. Men den är långt viktigare.

Liknande inlägg